fooonovels.blogg.se

Mickis perspektiv

Jag kände hur jag började rodna, så jag bara kollade på Felix så att ingen skulle märka något.

- Ska vi bara stå här eller? viskade jag diskret till honom. 

Han nickade snabbt innan han gjorde en gest åt killarna.

Alla gick ut till vardagsrummet och började äta popcorn medan jag stog kvar i hallen. Jag var helt borta, Omar och Oscar såg så konstiga ut, inte för att jag har träffat dom förut... Var Omar så jämt? Bara skriker ut att jag är hans. Tankarna bara forsade.

Tillslut orkade jag inte mer, allt blev svart...

 

Felix perspektiv

Alla pratade och var glada medan jag undrade vart Mickis tog vägen. 

- FELIX! hörde jag henne ropa.

Jag sprang snabbt fram till hallen, och där låg hon ... Det såg ut som om hon hade svimmat. 

En tår rann ner från min kind, men jag torkade snabbt bort den. Jag ropade snabbt på killarna, dom hörde säkert att det hade hänt något eftersom jag hade gråten i halsen.

Bara efter 2 sekunder så stog alla där och såg helt chockade ut. 

- Jamen gör något då! sa jag snabbt, jag kunde inte hålla gråten inne. 

Tårarna bara forsade som floder.

 

Ogges perspektiv

Jag var helt chockad, Mickis hade svimmat och Felix grät som om han aldrig hade gråtit förr.

Omar tog upp sin mobil ur fickan och ringde 112.

- Tack Omar, sa Felix och kramade om honom lite snabbt. 

 

Alla hade satt sig ner på golvet när vi började höra sirener. 

- Vilka ska åka med? frågade en rödhårig kvinna.

Felix räckte upp handen och sa att Omar också skulle följa med.

- Vi kommer efter er, sa jag snabbt och kollade på Oscar för att få en bekräftad blick. 

 

Mickis perspektiv

- Vart är jag? skrek jag.

Jag hörde bara fotsteg emot mig och helt plötsligt var Felix bredvid mig.

- Du är på sjukhus, sa han och log snällt.

- Jaha... Varför? Svimmade jag? sa jag förvirrat.

Felix berättade allt som hade hänt och jag blev väldigt chockad.

- Är Omar här? frågade jag snabbt.

- Omar, kom hit, ropade Felix och så småning om stog Omar också bredvid mig.

- Tack så sjukt mycket, sa jag och öppnade min famn så att jag kunde krama om honom.

Han såg lite förvånad ut men han böjde sig ner och började krama mig, det kändes bra, sjukt bra. 

Jag log och gav honom en snabb puss på kinden. 

 

Omars perspektiv

- Varför pussade du mig? viskade jag i hennes öra.

- Kramen kändes bra, så... Varför inte? sa jag och log stort.

Jag skrattade till innan jag fick världens största leende på läpparna.

- Tro inte för mycket nu. Men ja, kanske, sa jag och log. Wow vad hans leende smittar av sig.

Felix harklade sig snabbt för att få oss at sluta.

- Ehm, vart är Oscar och Ogge? frågade Mickis.

- Jag tror att de ko... jag avbröts av två bekanta röster.

Mickis, jag och Felix vände sig om för att se vilka det var.

 

_______________________________________________________

Hoppas att ni gillade kapitlet och SPRID!!!! Jag har inte så många läsare, och jag kommer inte vara lika motiverad att skriva om det inte är någon som läser, haha.